Julia's

Hej då

Av: Julia Strandlind

- I don't ever want to cut myself again. I just need a friend . I'm not gonna spend ten weeks, have everyone think I'm on the mend..

Nina ligger och lyssnar på Amy Winehouse senaste singel Rehab. Hon känner igen sig så i den låten. Det är som om Amy sjunger till Nina, som om alla ord är riktade till henne. Aldrig har Nina känt sig tillräcklig. Aldrig har hon fått känna på den där känslan av att i alla fall någon tycker att hon är en ''go' & gla' tjej''. Aldrig nånsin. Nina reser sig upp från sängen och trycker på STOP-knappen på cd-spelaren. Det blir tyst i rummet. Tyst överallt. Ingenting hörs. Hon går fram till spegeln och tittar sig själv i ögonen. Hon lyfter handen och torkar bort tårarna som snart klibbar sig fast på hennes röda kinder. Sminket har smetats ut för länge sedan, håret är i en enda stor röra och det har visst gått hål på det ena svarta byxbenet. Nina skaver bort det svarta nagellacket från naglarna och biter frenetiskt av den sista långa nageln. En gir av en bil hörs utanför och Nina rycker till. Sedan återgår rummets tystnad och allt blir som vanligt igen. Nina går ut ur sitt rum och tar några steg nedför trappan. Inga är hemma. Mamma och pappas företag tar alla deras tid. Kanske är de hemma vid nio. Kanske tio i. Dom har ingen som helst tanke på att Nina får sköta maten, disken, telefonsamtalen och tvätten alldeles själv där hemma. Har ingen som helst tanke på bara Nina.

Det knakar när hon går nedför trappan och det enda som hörs när hon kommer ner i vardagsrummet är klockuret som tickar. Det är höst och det har hunnit bli väldigt mörkt. Mörkare än någon annan höst, tycker Nina. Fast det är inte bara vädret som är mörkt. Ninas liv har inte haft några ljusa stunder sen hon fick sitt första gosedjur i tvåan. Allt har bara varit skit, ingen har brytt sig, och framförallt finns det ingen att prata med. Nina har faktiskt försökt, men det är ingen som vill lyssna. Bara för att hon har varit lite speciell tar alla för givet att hon ska vara dum i huvudet. Hur tror ni det känns att bli fälld så fort man kommer ut på skolgården? Vad tror ni cirklar omkring i Ninas tankar när hon varje dag i skolan får höra ord som ''hora'' och ''slampa'' när hon går genom korridorerna? Vad tror ni över huvud taget Nina tycker om sitt liv?

Nina tittar ut genom fönstret i vardagsrummet. Det blåser lite lätt i buskarna som lyses upp av de höga gatlamporna. Små droppar av regn syns, men annars är det helt öde. Det känns som om det bara är Nina i hela världen.

Nina rycker till av att telefonen ringer. Hon funderar på att inte svara, men när signalerna bara blir fler och fler styr hon stegen till köket och lyfter luren. Hon hinner inte ens svara förrän mamma flåsar i andra luren.

- Nina, det har kört ihop sig här på jobbet. Pappa är på ett långt möte och det är flera kunder här som behöver hjälp. Vi måste jobba över ikväll, kommer kanske kring elva. Du klarar väl dig? Ring om det är något. Nu måste jag kila, hej!

Nina är som en anslagstavla där alla bara sätter lappar, kommentarer och åsikter på henne. En anslagstavla där alla talar till henne som om hon inte har någon åsikt själv. Hon är en anslagstavla; hon har inget liv.

Nina lägger på luren och tittar ut i tomma intet. Klockan är strax före sex, det är onsdagkväll och förmodligen sitter fjortisarna i klassen och hånglar med sina otroligt töntiga fotbollskillar. Kanske sitter dom och målar sina naglar illrosa och skvallrar om tjejerna i den andra klassen. Eller så sitter dom och kollar på alla dessa dokusåpor. Nina lägger till ett skratt. Vilka värdelösa människor.

Nina går in på toaletten. Hon kavlar upp ärmarna på den svarta tjocktröjan för att ta lite tvål och tvätta bort sminket som smetats ut över hela ansiktet, men hon hejdas av vad hon ser: flera skärsår på handlederna ända upp till armvecket. Nina blundar. Hon vill egentligen inte skära sig. Hon har gjort det i flera år nu för att kväva sin frustration och sin olycka. Mamma och pappa märker ingenting för de är fullt upptagna med deras egna, men de i skolan vet antagligen ALLT om Nina. Bullshit, enligt henne själv. Det tisslas och tasslas både framför och bakom hennes rygg och alla tror sig veta massor om henne. De tror de känner henne bara för att de ser henne varje dag i skolan. Så är det inte. Ingen känner Nina. Egentligen. Folk bara pratar en massa skit, de vet ingenting.

Nina drar ner tröjärmarna och svalkar ansiktet med iskallt vatten. Vakna!, intalar hon sig själv. Vakna! Inse att det finns hopp här i livet! Ge inte upp! Ge inte upp nu, Nina! Du är stark! Nina torkar ansiktet med handduken som hänger på kroken, men fort igen blir hon lika våt i ansiktet när tårkanalerna fylls av tårar som sakta men säkert rullar nedför hennes kinder. Hon börjar skrika och gråta. Hon slår handen i badrumsspegeln och drämmer knytnäven i dörren. Hon vill få ut allting. All jävla ångest som hon så länge burit på vill bara komma ut. Tårarna bara sprängs ut ur hennes ögon och hon biter sig i handduken som ligger på golvet för att inte bita sönder sina egna tänder. Hon struntar i att tystnaden i huset inte längre finns. Hon struntar i att det finns psykologer där ute som kan hjälpa henne. Hon struntar i att om hon bara pratar med mamma och pappa kommer de säkert förstå. För nu vill hon inte leva längre. Nu orkar Nina inte ta mer skit. Nu står hon bara inte ut.

Nina slår upp badrumsdörren och springer upp på sitt rum. Hon drar ner alla sina böcker ur bokhyllan och drämmer sina blomkrukor i golvet så jorden bara sprutar ut över heltäckningsmattan. Hon drar upp kläderna ur sin byrå och slänger de rätt upp och ned på golvet, och affischerna som hänger på väggarna drar hon bara ner. Hon rycker åt sig sin dagbok som ligger under huvudkudden. Inte för att den kommer hjälpa henne, men om någon hittar henne och hon blir känd i alla tidningar som ''den där 14-åriga flickan som gjorde självmord'' har de i alla fall lite bevis på hur hon mår. Så alla i skolan, mamma, pappa och alla andra som sett henne varje dag, vet hur jävla dåligt hon mådde, att allt bara var deras fel!

Innan Nina springer nedför trappan igen tar hon fram en tjock tuschpenna från burken på skrivbordet och skriver över hela den stora väggen vid sängen ''HEJ DÅ''.

Nina rusar nerför trappan och springer in på badrummet igen. Hon öppnar badrumsskåpet ivrigt och tittar efter eventuella rakhyvlar. Fan, tänker Nina. Alla är slut. Innan hon stänger skåpet i hopp om att hitta något att skada sig själv med, hittar hon en burk i det ena hörnet. Hon tar fram burken och försöker läsa på vad det står, men orkar inte. Hon skakar bara om i burken och nöjer sig med att höra att det finns ett innehåll där inne som i vilket fall som helst kommer ge verkan för i alla fall NÅGOT. Med burken och dagboken i högsta hugg ilar Nina till hallen och drar på sig sina svarta kängor. Hon kastar ett ögonkast på klockan som hänger på den röda väggen. Halv sju. Så här dags äter kanske några lyckliga jävlar en god entricotê med pommes frites, eller så sitter en glad familj tillsammans och spelar Alfapet nu när vädret inte ger några andra möjligheter. Men de är lyckliga, för dom har i alla fall varandra. Nina blundar för några sekunder, sedan öppnar hon dörren. En kall vind får henne att rysa till och få gåshud när hon kliver ut på den blöta asfalten. Hon stänger dörren bakom sig och ser sig lite strött omkring efter eventuella grannar med deras hundar. Inga syns. Tårarna rinner nerför Ninas kinder hela tiden och hon får nästan hålla sig om halsen för att inte skrika ut all sin vrede. Hon smyger runt huset och följer stigen som går upp mot skogen bakom alla villor där Nina bor. Det är kolsvart och Nina vinglar runt på den buckliga stigen. Vinden blåser i träden och hon ryser till. Hon har ingen aning om vad hon ska ta sig till. Allt hon vill är bara att försvinna. Plötsligt rinner tårarna allt mer och mer nedför kinderna och Nina börjar hulka. Hon tappar balansen och ramlar framåt. Burken slår i marken och locket ramlar av. Av den kalla vinden slår dagboken upp en sida där hon ser att det står ''Idag kallade Jonte mig för hora för åttonde gången ..'' men sedan ser hon inte mer för sidorna bläddrar allt fortare framåt av vinden. Nina kryper fram och samlar burken och dagboken i famnen och lutar sig mot en stor björk. Hon ser nästan ingenting där hon sitter, endast en gatlampa som lyser längre bort, och konturerna av några villor. Nina torkar hastigt bort tårarna och kurar ihop sig i sin stora luvtröja. Hon darrar av kylan och tittar bara upp i himlen. Vad ska jag ta mig till?, tänker Nina. Vad håller på att hända med mig? Nina kan inte kontrollera sig själv. Nya tårar sprutar ut, och hon får kämpa för att inte föra något ljud efter sig. Tänk om hon väcker grannarna? Tänk om grannarna får se att tjejen som för fem år sedan sprang runt i rosa klänning och hoppade hopprep, nu sitter dränkt i sina egna tårar med en pillerburk i handen!

Nina trycker dagboken och pillerburken hårt mot bröstet. Hon blundar, tar ett djupt andetag och fingrar sedan ut några piller ur burken. Hon vet inte hur många, vågar varken räkna eller kolla. Hon stoppar pillren i munnen och .. Nina hostar ur tabletterna. Hon får kväljningar, håller sig om munnen, reser sig upp, springer bort till ett dike och spyr. Nina torkar sig om munnen med ärmen av tröjan och sätter en hårslinga bakom örat. Fy fan, tänker hon. Jag vill inte göra det här! Varför håller jag på som jag gör? Nina går tillbaka till trädet och lutar sig tillbaka. Innan hon vet ordet av gör hon ett nytt försök och tar ännu mer piller än tidigare. Hon böjer huvudet bakåt och lyckas svälja alla tabletterna hon tog i handen. Det går några minuter, Nina tar några till. Hon börjar bli trött, tar några piller till. Tiden går och hon börjar bli yr. Några piller till, Nina somnar nästan. Tillslut finns det bara två stycken piller till där inne i burken som skramlar omkring. Nina halvsover på ögonen och kan inte längre kontrollera sina händer. Hon fumlar med burken och lyckas få tag på dom sista pillren. Hon böjer huvudet bakåt igen, stoppar in pillren i munnen också faller hon huvudstupa ner mot marken. Hon skakar. Hon öppnar munnen och vill säga någonting, men allt hon kan få fram är viskande ord; ''hjälp ... någon .. ''. Plötsligt slutar Nina skaka och ögonen stängs. Pillren har gjort sin verkan.


Vad tycker ni? :) Hoppas ni orkar läsa allting. Haha, sitter nu och ska skriva ut den här i datasalen i skolan. :)
puss!